CHEFEN FRU INGEBORG
Hon gick mot dörren. Fru Ingeborg betraktade sin vällustdåsige son med vrede och vämjelse, hon sa:
Gjorde jag rätt, skulle jag ge dig en rungande örfil!
Han gjorde en ofrivillig liten handrörelse som för att skydda sina öron. Skamsen, men ännu mer förvånad, muttrade han:
Varför tar mamma så illa vid sig? Det är väl inte första gången — Julia brukar ju alltid kyssas —
Inte på det där vidriga sättet! avhögg fru Ingeborg.
Julia i dörren vände sig om och yttrade högdraget och försmädligt: När blev du expert på kyssar? Har din vackre kavaljer redan lärt dig så pass mycket? Och jag som trodde att du saknade anlag —
Det var festens verkligt obehagliga händelse. Men då hon äntligen låg i sin säng, hade hon redan glömt den eller åtminstone urskuldat sin son och fru Julia. Allt hade varit lyckat. Ungdomen hade varit vacker och glad. Lite lättsinnig kanske, men inte värre än att hon, gamla människan, härdat ut. Först nu kom hon att tänka på, att hennes okände gunstling, som stigit ur bilen närmast före hennes, inte synts till på festen. Etablissemanget var stort och hennes fest ej den enda. Men det var ju skada! Ty han var i alla fall hennes gunstling, fast hon just inte visste om han var fågel eller fisk. Hon muttrade leende:
Den där, han ska då alltid lura mig —
