CHEFEN FRU INGEBORG
Man smakar på fiskarns kokta strömming och säger : Det är just sån mat, som jag tycker om. Tysta Marie får befallning att koka strömmingen i stället för att steka den. En gång, två gånger — sen upptäcker man att det finns annan mat, som är absolut lika enkel men som smakar bättre. Då upphör man att äta kokt strömming, ty att fortsätta skulle vara rena vidskepelsen, ett överskattande av strömmingens tarvlighet. Och man är inte någon fantast. Bor inte i lövhydda, livnär sig inte uteslutande av markens örter, spankulerar inte omkring naken. Men man frukosterar i kamkofta (inte morgonrock!) utan att säga: herrarna får ursäkta. Intet fnosk, intet pjosk. Själva den heliga renligheten får maka på sig. Man säger: Nu behålla vi knivar och gafflar, så blir disken mindre. Eller: Det där glaset är inte oklanderligt, men så här på bondvischan —! Ordet bondvischan fyller sinnet med stilla fröjd. Man uttalar ordet så grovt som möjligt, med grötig, tarvlig röst.
Och man umgås helst med enkelt, okonstlat folk. Man säger inte längre: Prinsessan var så vänlig och frågade, hur jag mådde — Utan: Vännen Öhman och jag ha resonerat politik. Jordbruk, fiske och politik äro de stående samtalsämnena då man samspråkar förtroligt med sin granne fiskaren och sin granne bonden. Därvid använder man enkla, ibland grova ord och vändningar, som förefalla riktiga. Tyvärr grinar bonden öppet åt dessa ord, som han visserligen finner riktiga, men uttalade av oriktig person. Han erkänner icke någon jämställdhet med stadsbon. Han kan hysa vänskap för honom, men han erkänner honom icke som sin nästa. Står man lutad mot hans ko utan att fästa det ringaste avseende vid att hon är fruktansvärt smutsig, avbryter han snart samtalet och säger : Frun ska väl akta sig så att den fina klänningen inte blir lortig. Man inbillar sig att
118
