CHEFEN FRU INGEBORG
Hans tillvaro är hemlighetsfull, hans själ ogripbar. Det är lättare att studera en ekorres själsliv än en luffares. Man vet blott att han ständigt vandrar. Han äger en människas förstånd, men saknar eljest ett flertal av hennes högre egenskaper: arbetslust, smak för ordnat liv, kärlek till hem och familj, förmågan att samarbeta med andra, lusten att lyda, begäret efter likars aktning. Hans drifter äro otyglade, han inger fruktan. Frun, det är en luffare i köket! Var är herrarna? Man tillkallar dem icke, men man vill veta, var de finnas. Luffaren får mat och ett par gamla stövlar. Utan att tacka avlägsnar han sig. Man följer honom med blicken. Se efter så att han inte går upp på höskullen! Timmar efteråt beger man sig plötsligt till vagnslidret eller hönshuset för att se om han gömt sig där. Han har de vilda djurens förmåga att sticka sig undan. Han är otyglad och väcker en stark känsla av otrygghet. Man tyr sig till de sina, räknar över dem, stänger i smyg dörrarna. Ett åskväder har samma verkan.
Ljuvt jordisk känner man sig, då man ligger på magen i skogsmossan och betraktar ett kryp, vars svenska namn är lika okänt som dess latinska. Trots fyrtio somrar på landet har man aldrig sett det förr. Kanske är det en tillfällig komposition, en creation för säsongen. Det har stora horn, sex par ben, två par vingar, onyxögon — en ovanligt ful herre, men sympatisk på grund av sin arbetsiver. Han gräver i den hårda gråmossan för att få fram en stor, död fluga, som han antagligen vill äta upp. Det är ett sånt tillfälle, då man känner sig skyldig att hjälpa. Man tar en pinne och börjar försiktigt lossa det matnyttiga bytet ur mossan. Strax reser sig den fule herrn på två ben och fäktar protesterande med återstående fyra. Han har missförstått, han är upprörd, han faller på rygg. Dumma kräk, säger man, förstår du inte
