CHEFEN FRU INGEBORG
banan, nästan dold bakom träd och buskar. Vita byxor och vita ben under en vit kjortel blixtrade då och då fram ur den mörka grönskan, och hon förnam än Kurts, än Suzannes, än fästmannens röst ropande en spelterm. Dämpande det intryck av mondänitet, som vitklädd ungdom på en tennisbana möjligen kan giva, larvade Tysta Marie fram och tillbaka mellan träden, hängde upp tvätt.
Till vänster lågo uthusen och bakom dem granskogen, starkt kåddoftande efter några heta, regnlösa veckor. Ur skogsdunklet framskymtade en klargrön fläck, det omtalade bakstycket på en soffkudde, numera bakstycket på herr Andersson. Att det syntes så tydligt berodde därpå att han stod framåtböjd över en myrstack. Redan som skolpojke hade herr Andersson börjat studera myrornas liv och troget fortsatt under sextio år, fyllande anteckningsbok efter anteckningsbok med iakttagelser. Ungdomar utan marskalksstav i ränseln skaffar sig ofta en onyttig sysselsättning, i vilken de lägga sina bästa krafter: samla frimärken, spela schack, studera myrornas liv — Man har jämfört dessa sysselsättningar med hemliga laster och funnit dem lika kraftödande. Det är svårt att klart och tillfredsställande avgränsa begreppet last. Herr Anderssons last tog sig oskyldiga uttryck. Varje sommarlördagskväll kom han till Sommarro rustad med en färglåda, fångade några individer ur olika stackar, färgade dem, släppte dem långt bort från stackarna och återvände följande lördag, ivrig att se om de hittat hem. Ingenting kunde vara oskyldigare, ingenting mindre skadligt för herr Andersson. Men för fru Ingeborg, som varken hade mod eller hjärta att hindra en så vetenskaplig sysselsättning, betydde det fördärvad helg.
Mittframför henne låg, rak och kantad av björkar, vägen till viken. Hon kunde se bryggan, inbäddad i vassen, och nu
124
