Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/141

Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

att mannen i fråga velat ”göra sig gällande”, skilja sig från hopen, stiga uppåt. Vidare säger den oss att hans förmåga att göra sig gällande är lika slö som hans önskan är livlig. Eljest skulle han inte tillgripa ett så futtigt medel som att felstava sitt namn. Det säger oss än vidare att han är en obeslutsam människa. Han tror att namnet Larsson är ofördelaktigt, men kan inte förmå sig att slunga det helt och hållet och kalla sig Björk eller Borg eller Habsburg. Han nöjer sig med att förfalska det gamla namnet.

Föreställningen att hennes tappre, ridderlige och ytterligt förälskade Jean-Jacques skulle ha tvingats till äktenskap av sina biträden var i all sin löjliga absurditet pinsamt osmaklig. Fru Balzar blev ond, hon kände sig förolämpad. Nu är det olyckligtvis så, att en medelklassfru inte kan bli förolämpad av en luffare. Hon står för högt över honom. För resten inte bara över honom. Mången liten borgarfru säger till sin väninna: Nej, kära du, jag kan verkligen inte bli förolämpad av min piga — Fru Balzar var allt annat än struntförnäm, men kunde likväl inte erkänna sig förolämpad av en luffare. Hon kunde inte säga: Min herre, jag ber er gå, ty ni har sårat mina känslor. Hon kunde inte ens säga: Det där har Larsson drömt! Redan det hade varit att tilldela honom för stor betydelse. Emellertid ville hon komma snabbt ifrån samtalsämnet och började därför utfråga honom rörande hans egna förhållanden.

För slö att snabbt byta ämne dröjde tiggaren några ögonblick vid det gamla och mumlade: Han blev mjuk i knäna; det var mig, som talade med honom — Uttrycket ”mjuk i knäna” — kanske en luffarterm i stil med skalliga bankmäns uttryck ”diskontera håret” — bibehöll han, men utbytte i andra satsen ordet jag mot ordet mig (mej). Det tydde på att hans tankar börjat glida åt annat håll. Småbarn använda

139