CHEFEN FRU INGEBORG
ofta ackusativ i stället för nominativ: mej vill ha mat. Tiggaren hade ur sitt fattiga förråd av tankeämnen tagit fram det tredje. Det första var Larsson med z, det andra pastor primarius’ dotter, det tredje barnen. Efter den i dunkel höljda skilsmässan hade makarnas barn, tvillingsystrar, upptagits som ”egna” av ett barnlöst äkta par. Ett villkor ställdes av fosterföräldrarna: de verkliga föräldrarna skulle inte få återse barnen. Larzon respekterade villkoret de första tre eller fyra åren, men när han under sina många irrfärder engång råkade komma i närheten av deras nya hem — en bond- gård i Skåne — frestades han för starkt att ”titta på dem ett tag”. Han gick inte ända fram till gården utan satte sig vid ett dike under en pil ett bra stycke från mangårdsbyggnaden. Det var inte särdeles troligt att barnen skulle komma dit, men han tänkte: Kommer de, så är det bra, och kommer de inte, så är det väl meningen att jag inte ska se dem. Emellertid somnade han där han satt stödd mot pilen, och när han efter en stund vaknade stod två tultor, fem- eller sexåringar, och tittade på honom.
Och tänka sig, frun! utbrast tiggaren förtjust, tänka sig, de var inte rädda för mig. De hade på känn att jag ville dem väl.
De stannade en stund hos honom, lekande och småpratande sinsemellan. Några månader efteråt satt han åter i diket vid pilen. Samma sak upprepades, med den skillnaden att de nu kände igen honom och hälsade honom som en gammal vän. Sen dess hade han under tio års tid besökt dem två eller tre gånger om året: en gång på högsommaren, en gång i november (då de gåvo honom hemmalagad korv) och en gång i april. Vid de tiderna höllo de utkik på pilen och han behövde sällan vänta förgäves eller länge. Han berättade inte sagor för dem, eftersom han inte kunde några sagor, och
140
