Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/149

Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

gott ha sagt: Jag rodnar, men jag skäms inte. Emellertid sa hon ingenting.

Fru de Lorche hade kommit med första morgontåget för att fira en söndag på landet. Så snart frukosten var över, slog hon sig ned i trädgården och tog fram sin pärlstickning. Ungdomarna försvunno åt sjösidan, herr Andersson i skogen. Fru Ingeborg stannade hos sin gäst. Hon betraktade de smala, flitiga fingrarna och hon tänkte: Stackars lilla människa, det där gör du bara för att plåga mig. Hon hade rätt. För folk, som sett bättre dagar, blir fattigdomen inte blott en plåga — den blir också en last. Den fattige skaffar sig en sadistisk njutning genom att plåga den rike släktingen med sin fattigdom. Å, din skojare, tänker han (i tankarna kallar han honom alltid skojare), du ska åtminstone veta, hur jag har det! Min svett skall blandas med ditt vin! Den fattige tror alltid att hans fattigdom plågar den rike. I de flesta fall tar han fel. Endera erfar den rike ett lätt obehag och köper sig då genom en allmosa dels fri från plågan, dels ökad självaktning, eller ock blir den rike helt enkelt uppiggad och eggad av kontrasten mellan sin egen lycka och den andres olycka. Vad fru de Lorche beträffar så lyckades hon dock grundligt plåga sin värdinna. Ännu för tio år sedan hade fru de Lorche varit en glad, blid, vekhjärtad liten varelse. Men olyckan skapar fanatici. Det finns en mycket utbredd sekt som man skulle kunna kalla olycksdyrkare. De göra sitt eget vidriga öde till det enda väsentliga, upphöja det till ett Högsta Väsende, vars tillvaro städse bör predikas. Pärlstickningen på söndagsmorgonen var en dylik predikan. Se min fattigdom! Hur kan man ha samvete att vara lycklig i den värld, där jag lever? Kom ihåg hur klumpigt du bar dig åt, då du ljög för att kunna ge mig en allmosa! Visa mig åt-

147