CHEFEN FRU INGEBORG
Hans mor är en pretentiös fattiglapp som stickar pärlor på söndagarna för att visa hur otillständigt lyckliga vissa andra äro. Slutligen — sedan Larzon och Andersson luckrat upp minnet och dragit fram i ljuset en mycket plågsam tid, hoppar olycksfågeln rakt in i denna återuppståndna värld och genom att säga: Så lustigt — bara en vanlig butiksflicka! gör han sig till representant för alla de människor, som sett pastor primarius’ deklasserade dotter över axeln. Lägger dessutom i dagen sitt bottenlösa förakt för en varelse, som dock förr i tiden var hennes jämlike och kamrat.
Men jag ska lära honom att inte vara högfärdig. Gunstig herrn. Någon gång måste man taga bladet från mun —
Under den rätt långvariga tvisten mellan fästmannen och herr Andersson stod fru Ingeborg i salen, orörlig, med högra handen stödd mot bordet. Till en början var hennes hållning slapp, vilande, huvudet lutat i lyssnande ställning. Så småningom rätade hon upp sig, musklerna spändes; handen stödde inte längre med flatan utan, knuten, med knogarna mot bordet, huvudet tillbakadraget så att ansatsen till en isterhaka putade fram. Den kringtassande Tysta Marie började mumla: Vad är det med henne? Hur ser hon ut? Nu inträdde fru de Lorche följd av Sussi och fästmannen, Kurt och herr Andersson. Alla fem pratade, men de fyra tystnade genast. Blott den olycklige fästmannen fortsatte att prata och gick obekymrad fram till fru Ingeborg, sägande:
Nog tycker mamma som jag? Är det inte oförsvarligt att låta den där druckenbolten rumstera i skogen?
Hon svarade:
Du bör känna drinkares vanor och ovanor bättre än jag. Men jag finner det oförsvarligt att kasta sig över ett stackars kräk bara därför att han inte är lika välklädd som du. För
152
