CHEFEN FRU INGEBORG
när hon nu varsnade ett litet uppåtvänt, bedjande, vitt ansikte med skälvande läppar, föll hon ihop. Inte kroppsligen visserligen — stod alltjämt lika rak och stel med spända lemmar. Men denna våldsamma och plågsamma scen, som herr Andersson bevittnat hopkrupen nästan till ett klot, fru de Lorche orörlig, blind och döv, fullständigt omedveten, Kurt alltmera plågad och alltmera stram, Sussi alltmera plågad och alltmera nedbruten, denna scen slutade därmed, att fru Ingeborg kysste bort tårarna ur dotterns ögonfransar.
De satte sig till bords. Tysta Marie tassade omkring dem mumlande: vad har hänt? — begrip det! — vad har hänt? — begrip det!
Plötsligt böjde sig fru de Lorche fram över bordet, log, sa:
Kära ingeborg, ett sånt här litet oväder rensar luften.
Inte sant? Någon gång måste man verkligen taga bladet från munnen —
Fru Ingeborg böjde sig i sin tur fram och strök fru de Lorches kind. En tacksägelse. Så småningom började de tala om ditt och datt.
JULIAS ANDRA FEST
Trots den hastiga försoningen förblev stämningen tryckt. Det finns utbrott, som rensa luften; det finns utbrott, som ladda den med än mera kvalm. Under ett par timmar såg det ut som om den vackra sommarsöndagen måste räknas bland de förspillda. Sen kom Julia.
Hennes ankomst väckte mer bestörtning än glädje. I köket hotade man med strejk. Fru Koerner kom nämligen inte allena. I tre väl fyllda bilar rullade hon och hennes följe upp på gårdsplanen, signalerade livligt med lurarna. Efter ett
