CHEFEN FRU INGEBORG
händer grepo henne kring midjan. Fru Koerner råkade i extas. Du är underbar! skrek hon. Du är femton år! Pojkar, titta då på hennes ben! Se såna vador! Smidig som en flicka! Krama henne från mig! Kyss henne! Å, ni sömniga tummelunsar, jag önskar jag vore pojke! Med dylika utrop skärrade hon i sin tur upp ungdomen. De fingo klart för sig, att denna medelålders, ståtliga dam i själva verket var ett under av kroppslig fägring och färdighet. Den grå bakrusdimman lättade plötsligt, pojkaktigheten tog ut sin rätt och de slogos som valpar om en dans och nöjet att få krama henne. Allt under det att den vitskäggige gubben, darrande av rädsla att spela falskt, filade fram den ena tonen falskare än den andra, flög fru Ingeborg ur famn i famn, den ena ungdomligare än den andra. Den blåögde skalden, som gång på gång knuffats undan av starkare kamrater, lyckades äntligen fånga henne, men knuffades åter undan av fästmannen. Hans leende lyste av beundran. Nej, nu måste min Han är i alla fall bra snäll, som inte är ond på mig. Hon pustade ut och sa: Låt mig vila ett ögonblick! Det var skönt att stå stilla ett slag. Från skogskanten kom en ganska stark bris, kryddad med doften av heta barr och kåda. Mellan vassarna vid bryggan skummade sig vattnet vitt. Hon tänkte: Han är i alla fall bra snäll, som inte är ond på mig. Hon klappade honom på kinden och sa: Du är en snäll pojke. Jag ska aldrig gräla på dig mer! Han är i alla fall bra snäll, som inte är ond på mig. Hon klappade honom på kinden och sa: Du är en snäll pojke. Jag ska aldrig gräla på dig mer!
Under det att hon dansade med fästmannen, upptäckte hon Kurt sittande på bänken bredvid fruarna Koerner och de Lorche. Hon log mot honom och nickade, men han nickade inte tillbaka. Hans panna var rynkad, munnen smal. Han tänkte: Varför ska mamma flänga omkring med de där pojkvalparna? Det är ju bara obehagligt. Först lever
