CHEFEN FRU INGEBORG
livet meningsfullt, allvarligt, “värt att leva”. En bland ungdomens farligaste fiender är som bekant föreställningen att livet är “meningslöst”.
Då fästmannen slutat sin dans, anfölls fru Ingeborg åter av den efterhängsne blåögde. Men hon gjorde sig lös och sprang tvärsöver planen fram mot Kurt, som satt där surögd, då och då lyftande ögonen till en snabb, trumpen, förbittrad blick på modern. Han såg henne komma springande glittrande glad och soligt vänlig, och han greps av en på samma gång ilsken och räddhågad lust att såra och bestraffa henne. Ur bröstfickan tog han upp en anteckningsbok och började klottra siffror på måfå. Då fru Ingeborg på avstånd ropade: Kom, Kurt, låt oss dansa ett tag! muttrade han: Tack, men jag håller på med en kalkyl. Och då hon tydligen inte uppfattat orden skrek han vresigt som en barnunge: Kan jag inte få vara i fred, när du ser att jag räknar! Fru Ingeborg hann knappt bli förbluffad, förrän den efterhängsne blåögde slagit armarna omkring henne och börjat dansen. Fru Koerner däremot begärde en förklaring. Varför ville han inte dansa med sin mamma? Kurt adderade, multiplicerade, dividerade meningslösa tal och muttrade, en smula förlägen: Man kan ha allvarligare att tänka på än sånt där förbaskat fläng! Fru Koerner utbrast: Kyss mig! men återtog genast sitt värdiga sätt och yttrade till den något förundrade fru de Lorche:
Kära vän, är det med er som med mig att ni älskar ungdomen? Jag tycker om den placerad som staffage här och var i landskapet. Den är till för att vi gamla ska ha någonting behagligt att titta på de stunder vi inte arbeta eller grubbla. Se på gossen bredvid mig, där han sitter och leker så stillsam och med viktig min! Är han inte söt, rörande och roande? Men nutidens fjäsk för ungdomen kan jag inte tåla. Den
166
