CHEFEN FRU INGEBORG
gången fattade hon mod och ropade, då han sprang förbi: Kurt, kan jag inte göra någon nytta? Han gav henne en hastig, sneglande blick, svarade: Du? Jo, du kan hålla dig hemma! När han efter telefoneringen åter passerade verandan, mildrade han snäsan genom att tillägga: Jag menar att du kan samla ihop silver och värdesaker. Ifall vi skulle bli tvungna att utrymma huset.
Emellertid kunde hon inte stanna hemma. Hon var ensam med Tysta Marie, som brummande irrade omkring i huset, lyftande på möblerna, utdragande byrålådor, öppnande skåpsdörrar, snokande i alla vrår, antagligen i en förvirrad avsikt att börja räddningsarbetet. De båda tjänstflickorna hade sänts ut i bygden för att om möjligt uppbåda mera manskap och gingo som bäst från kaffekopp till kaffekopp, själaglada och stolta över en uppgift och ett förtroende, som de sveko, i det de ersatte en budkavles snabba färd med en serie kafferep. Sussi hade försvunnit utan att säga ett ord till modern. Vad hade hon för sig? Naturligtvis deltog hon på något sätt i arbetet. Skulle alltså fru Ingeborg, upphovet till olyckan, ensam sitta med armarna i kors? Branden, den tysta beskyllningen, att hon hade förorsakat den — en beskyllning, som hon godkände — klubbade i förstone fullständigt ned henne. Hon kände sig maktlös, brottslig, rädd. Men ur en dylik djup depression springer självkänslan upp plötsligt och till stor höjd. Svaghetskänslan är fysiskt plågsam. Man vet att det står illa till, men man känner på sig, att det inte är så farligt som man tror. Det är snarare kroppen än själen, som fattar mod. Därför kan man få se mycket skarpsynta och besinningsfulla personer i en förtvivlad situation plötsligt gripas av en glad tillförsikt, som snart visar sig vara fullständigt oberättigad. Fru Ingeborg sa till sig själv: Naturligtvis kan jag göra nytta! Bara jag
174
