CHEFEN FRU INGEBORG
vidare. Hon tänkte: Men det här är ju riktigt lustigt, det är som en saga. Fåglar flaxade med ostadiga vingslag mellan träden, stötte mot stammarna. En tjäder eller orre flög med brakande vingslag tätt förbi henne. En kropp kom nedsinglande i sicksack genom luften, föll tätt framför henne. Den starka brandlukten bemängdes med en vidrig stank av bränd fjäder. Kroppen på marken, en halvbränd kråka, studsade upp och ned, krängde, slängde av och an. Hon måste sätta sin grovklackade häl på kräkets huvud. Det var inte lustigt längre.
Hon ökade farten, hon måste komma fram till brandgränsen, göra nytta. Hon gick genom en del av skogen, som var äldre och betydligt glesare än den brinnande ungskogen, dessutom här och var avbruten av kala berghällar. Hon halvsprang uppför en berghäll, stod plötsligt inför ett litet stup. I dalen nedanför sig upptäckte hon en man. Ehuru hon inte kunde känna igen honom i halvmörkret, förstod hon att det måste vara luffaren, På den pösande mossbädden hade han travat upp ett hövolmsstort bål av torra grenar, ljung, bärris. Nu sökte han i fickorna efter tändsticksasken. Synen var fantastiskt skrämmande. Under det att ett tjog män uppbjödo sina yttersta krafter för att hejda branden, gick denne ensamme dåre omkring och anlade nya eldar. I sanning, dåren är de klokas arbetsgivare!
Fru Ingeborg visade sin rådighet. Hon tänkte: Det viktigaste är, att jag oskadliggör honom. Kanske rår jag inte i en brottning, men om jag smyger mig på honom bakifrån och slår honom så hårt jag kan i nacken, får jag övertaget. Hon satte sig försiktigt på hällkanten och lät sig glida utför. Olyckligtvis var stupet för brant för en glidning. Hon föll framstupa, och innan hon hunnit resa sig, hade luffaren tagit till flykten. Likväl stannade han redan efter några
176
