CHEFEN FRU INGEBORG
meters språng, vände sig om och ropade med en röst som porlade av en druckens ymniga gråt:
Frun! Är det frun? Kära frun! Jag skulle bara gå till töserna! Jag vet inte, hur det här kom sig!
Troligen ljög han inte, troligen visste han inte alls, hur ”det här” hade kommit sig. Han hade sannolikt vaknat ur sin rusiga sömn, omgiven av frampyrande rök, knastrande ris. Skräcken hade i hans överalkoholiserade hjärna frammanat en pyromans instinkter, en vansinnig önskan att hjälpa elden, öka den, stegra den, förvandla den till en gigantisk förstörare av ”hela världen”, eller med andra ord: en bedövare av pyromanens nervsmärtor. Inte heller nu tappade fru Ingeborg besinningen. Mannen var sinnessjuk och måste som sådan behandlas. Hon förblev sittande i mossan, talade milt och lockande: Larsson vet att jag är hans vän. Jag vill hans bästa. Men luffaren ropade snyftande: Kvasten då! Varför har frun tagit med sig kvasten? Kanske hade kvasten jagat tiggaren ur månget kök, kanske förknippade han den med barndomsminnet riset. Hon lyckades inte lugna honom. Då tog hon sitt parti, reste sig hastigt och började förfölja den flyende. Han sprang inte särdeles fort, men hon sprang inte heller särdeles fort, hindrad av de tunga och alltför stora kängorna. Luffaren sprang i sicksack med sidokast som en hare. De närmade sig ungskogen. Utan att veta det oskadliggjorde hon skadedjuret. Hon drev honom rakt in i elden. Trots fru Ingeborgs ömsinthet skulle töserna under pilen vid diket förgäves vänta sin pappa-docka.
Plötsligt tvärstannade fru Ingeborg, kippade rosslande efter andan. Ögonen svedo ohyggligt. Luften omkring henne hade på en sekund blivit brännande het. Hon torkade ögonen med blusärmen. Luffaren hade försvunnit. Hon såg sin om-
