CHEFEN FRU INGEBORG
stående orörlig med slappt hängande armar. När Kurt kommit fram, pekade herr Andersson på henne och mumlade: Chefen förbjöd mig. Kurt stirrade under starkt rynkade ögonbryn på modern. I hetsigheten och på grund av hennes ovanliga dräkt hade han inte känt igen henne. Så tog han ur västfickan upp ett cigarrettpapper, antände och lät det flyga. Luftdraget bar hastigt det brinnande papperet i riktning mot brandhärden. Sedan han sålunda övertygat sig om, att branden sög luft med tillräcklig kraft för att möjliggöra en moteld, ryckte han tidningen ur moderns hand, stack in den i rishögen och tände. Ett ögonblick dröjde han med blicken vid den uppflammande elden, vände sig därpå mot modern.
Det är möjligt att herr Anderssons overall hade någon skuld i det som nu hände. Som man går klädd, så blir man hädd! En kvinna i karlkläder bör aldrig räkna med att bli behandlad helt och hållet som kvinna. Den grova mansdräkten gav sonen-löjtnanten en omedveten förnimmelse av att han framför sig hade en av ”sina karlar”. Härigenom förgrovades tonfallet, kanske också ordvalet. De verkliga orsakerna till utbrottet voro flera: minnet av de många små striderna kring ”hattaffären”, den unges begär att ”äntligen göra sig gällande”, skammen över moderns obehärskade utbrott mot de Lorche (sonens utbrott var ett eko), skammen över hennes ”smaklösa” lek med pojkvalparna, kanske ännu flera, ännu mer förborgade orsaker — alltsammans hopkokat och överhettat vid jättebrasan i skogen.
Vändande sitt ansikte, som för resten var nedsotat och nedblodat, mot modern, sa han:
Va gör du här? Befallde jag dig inte att stanna hemma? Är det inte nog att du med din fördömda fjolliga sentimentalitet har vållat det här eländet? Det är du som tänt eld på skogen! Ska du nu hindra oss andra att släcka? Hur dristar
