CHEFEN FRU INGEBORG
du lägga dig i en så allvarlig sak? Du är ju tokig, du borde spärras in! Men det är din satans egenkärlek. Du tror, att du begriper allt. Du tror att du begriper, hur man ska sköta en affär, men minsta springpojke begriper den saken bättre än du. Du vet hur man släcker en skogsbrand! Du tillåter dig att läxa upp gamla karlar på det grövsta sätt! Som i morse. Men själv tål du inte en motsägelse. Därför att du begriper allt! Duger till allt! Men jag ska säga dig vad du egentligen tycks duga till. Du duger till att låta dig kurtiseras av ett dussin stryktäcka lymlar. Det tycks du duga till. Ingenting annat! Jag tycker att du borde skämmas!
Knappt hade han framslungat den sista satsen, förrän han störtade åstad, försvann. Den yttre orsaken till flykten var nödvändigheten att snabbt återvända till släckningsarbetet, den inre orsaken var en redan begynnande ånger och ångest. Fru Ingeborg stod kvar vid bålet. Plötsligt kastade sig elden fräsande upp i de fyra granarna. Det varsnade hon inte. Framför hene stod herr Andersson med sänkt huvud och stirrade på henne under lugg. Hela hennes själ koncentrerade sig för ögonblicket på en enda uppgift: att tvinga ansiktet till ett leende som — i brist på ord -— borde säga: Stackars pojke! Han var så uppjagad. Han visste inte vad han sa. Jag är lite, lite förargad, men inte mycket. Emellertid lyckades hon inte åstadkomma detta leende. Då hörde hon tätt intill sig en hjärtlig, lugn, behaglig röst, som yttrade:
Lilla mamma är väl inte så dum att bry sig om det här? Kurt hade själv inte en aning om, vad han sa! Vid såna här tillfällen bli alla människor lite virriga och prata i vädret. Kom så ska jag följa mamma hem.
Rösten — fästmannens — hade framfört den förklaring av det hemskt oförklarliga och den ögonblickliga förlåtelse, som hon själv önskat men inte mäktat framföra. Under vissa
182
