CHEFEN FRU INGEBORG
omständigheter uppträder en mor gentemot sina barn på samma sätt som en regering gentemot sina undersåtar: undersåtarna göra uppror och regeringen utfärdar genast en proklamation, som bagatelliserar saken och förklarar att den beror på ett missförstånd. Värre är och får det inte vara! Nu lade fästmannen sin arm kring hennes midja och förde henne med ett mjukt och fast grepp bort från elden, faran, smärtan. För några minuter hängav hon sig helt och slappt åt den utomordentligt behagliga känslan av att vara beskyddad, omhuldad, älskad. Hon mumlade: Käre vän — kära, älskade gosse — Så småningom fann hon dock hans fasta grepp plågsamt. Hon vaknade upp ur sin slöhet, tankarna klarnade. Var det inte meningslöst att han, en av ledarna, skulle övergiva släckningsarbetet för att följa henne hem? Hon avskedade honom med en kort tacksägelse, vankade ensam vidare genom skogen, som hon trodde i riktning hemåt. Emellertid kom hon fram till stora landsvägen ett bra stycke ovanför Sommarro. Hon dröjde kvar i skogen, ty på vägen frammarscherade en avdelning soldater, den äntligen anlända undsättningen. Då de tågat förbi framkom ur dammolnen från motsatt håll en trupp av helt annat slag. I spetsen gick en ung kvinna med ett litet barn på armen och hack i häl följde en kull pladdrande småttingar. Det var barnhemmets små gäster, som nu, då branden hotade hemmet, fördes till säkrare ställe. Kvinnan var Sussi. Fru Ingeborg smålog, njöt. Vad hon var söt! Vad hon var duktig! Hur beskäftigt hon spelade ung mor i kullen, pratade, övervakade, ledde!
Sommarnatten övergick i sommarmorgon. Fru Ingeborg följde den lilla sakta framtågande truppen — men inte på vägen. Hon föredrog att vanka jämsides i skogen, osedd. Ett par ord ur Kurts utbrott hade här sin första obetydliga
