CHEFEN FRU INGEBORG
skande och bedjandes Louis, du måste följa mig ut till landet!
På den lantliga järnvägsstationen möttes de av Kurt. Förvånad över fästmannens oväntade ankomst och än mer häpen över att se modern i sorgdräkt, drog han samman ögonbrynen och satte upp en trumpen min. Den för ögonblicket överkänsliga fru Ingeborg hälsade snävt och yttrade: Det är onödigt att du följer mig: jag har ju Louis. Så skildes de, båda sårade av en förment ovänlighet.
I själva verket skulle sorgdräkten bespara fru Balzar ett ganska stort obehag. Hennes kallelse till extra länsmansförhör — det egentliga brandförhöret hade redan hållits — berodde på en angivelse av grannen Öhman. Gubben hade fått nys om brännvinet och cigarretterna och detta obegripligt lättsinniga sätt att behandla skadedjuret-luffaren hade upprört hans bondesjäl. Så vansinnigt beter sig endast en fjollig stadsfru! Vad rör det henne, att stugor och ladugårdar, människor och kreatur utsättas för den största fara — blott hon får tillfredsställa sina dåraktiga nycker! Öhman, brinnande i anden, skulle säkert själv ha givit henne en allvarlig läxa, om hon inte varit en så god köpare av hans fisk och mjölk. Inte ens den heliga vreden får löpa bort med förståndet! Däremot kan man i hemlighet själv löpa till länsman, grannar och vänner. Länsman, en f. d. furir, som nyligen avlagt länsmansexamen, hade visat alltför ringa nit under branden, för att inte uppträda ytterst nitiskt efteråt. Han antydde i allmänna, men lovande ordalag, att lagens arm är mäktig. Öhman och hans vänner litade dock inte obetingat på lagens arm, då det gällde en rik stadsfru. De beslöto, att hon skulle höra sanningen, kosta vad det kosta ville, och till den ändan samlades de i en klunga på femton—tjugu
188
