CHEFEN FRU INGEBORG
vulgära språk: sådant läder skall sådan smörja ha. Den ursinnige, men än mer förbluffade länsman stammade: Löjtnanten är inte kallad, löjtnanten kan gå! Som svar återtog de Lorche sin plats bredvid fru Balzar och yttrade: Tillåter mamma att jag drar ett bloss? Den här stugan vädras tydligen inte var dag. — Den nya förolämpningen förvandlade länsmans rodnad till blånad. Han var en bjässe till karl och skulle med lätthet ha kunnat kasta den spenslige de Lorche på dörren, men vissa ingrodda furirföreställningar om faran av att förgripa sig på överbefäl höll honom inom skrankorna. Han fortsatte förhöret med en röst som gurglade av ilska. Åter avbröt honom de Lorche, men denna gång vänligt leende och skälmaktigt hotande honom med pekfingret. Han sa: Herr kommissarie, jag vill ge honom en vink, som, om han följer den, kommer att föra honom långt på ämbetsmannabanan. En god ämbetsman beflitar sig ej blott om ett hyfsat ordval utan även om en hyfsad ton. Nu kan ju ingen begära att kommissarien skall känna skillnad mellan hyfsad och ohyfsad ton: men om han fäster blicken vid mig, så lovar jag att höja pekfingret var gång den blir ohyfsad. Och låt oss nu fortsätta! Kommissarien fortsatte, men den sista vänliga reprimanden tycktes i någon mån ha fördunklat hans förstånd. Efter några få och alldeles meningslösa frågor muttrade han med en liten bugning ett ”tack för tillmötesgående”. Fullständigt strålande av vänlighet klappade de Lorche honom på axeln och yttrade: Ser man på, det gick ju riktigt bra! Jag önskar kommissarien lycka och framgång i hans ämbete. Då gled furiren in i länsmansrocken och karlen stod där i giv akt, förnöjd och stolt över det epåletterade berömmet. Han följde sina gäster ut på trappan och avskedade dem med bugningar. De väntande gubbarna funno visserligen sin misstro mot ”lagens arm” bekräftad, men
190
