CHEFEN FRU INGEBORG
den i sin väska, där den blev liggande, obegagnad och glömd, ett halvår. Hon smålog blidkad och sa: Om dessutom Sussi står gömd bak en dörr, blir överraskningen kanske ännu trevligare? — Han tog sig om hakan, låtsades ett djupt grubbel, sa: Tänk, mamma! Jag skulle nästan tro det —
Hans sätt att snabbt retirera så snart han märkt, att ett yttrande allvarligt sårat fru Ingeborg, gav ett obehagligt intryck av feghet eller falskhet. Ofrivilligt, och fast hon skämdes för tanken, förknippade hon denna ”smidighet” med de famösa skulderna och hans ekonomiska ofrihet. När han avslutade en liten tvist med orden: Naturligtvis har mamma rätt: det är jag som är dum! tillfogade hon i tysthet: Ja — jag har rätt, därför att du är skyldig mig pengar! Och skämdes å hans vägnar, men ännu mer å egna.
Blott vid ett tillfälle förfäktade han sina åsikter med en viss fasthet, och avlade en sorts trosbekännelse. Det skedde i en balsal och vid en tidpunkt, början av december, då de båda ungas bröllopsdag redan var halvt bestämd. Svärmor och svärson sutto sida vid sida, tittade på dansen, kallpratade, men hade båda hela sin uppmärksamhet fästade vid Sussi. Flickan, omgiven av en liten skara beundrare, sysselsatte sig med någonting, som i hög grad förbluffade hennes mor: Hon koketterade och koketterade våldsamt. Denna lek för själar utan stolthet och kroppar utan finkänslighet var ytterst främmande för den stackars Sussi, och särdeles påfrestande. Hennes vackra ögon, retsamma näsa, lockande mun, behagliga gestalt satte henne i stånd att samla och elda hur många kavaljerer som helst, men hennes stolthet, finkänslighet och utomordentliga trotsighet fyllde den glada lekens atmosfär med dystra moln, som spådde blixtrande örfilar och en åskskur av bittra tårar. Fru Ingeborg förstod, att alltsammans var en gärd åt kärleken, en utmaning till
