CHEFEN FRU INGEBORG
fästmannen, en hämnd för någon liden oförrätt. Fru Ingeborg vände sin uppmärksamhet mot föremålet för så stora och vidriga ansträngningar. Fästmannens intresse var djupt och livligt: att det dessutom var leende kunde bero på förställning. Men nu upptäckte fru Ingeborg något, som gjorde ett egendomligt och obehagligt intryck. Musklerna i fästmannens ansikte, delvis även i hans kropp — framför allt händerna — utförde små, snabbt skiftande rörelser, liknande dem som hos epileptikern föregår ett anfall. Bäst fru Ingeborg grubblade över denna underliga mimik, i vilken hon trodde sig se ett utslag av upphetsning, svartsjuka, lade fästmannen huvudet på sned, spetsade munnen, klatschade med ögonen. Och plötsligt gick det upp för henne, att han satt där och — tydligen omedvetet — härmade den koketterande flickan. Fru Ingeborg, som vid den tidpunkten var särskilt angelägen att utröna fästmannens verkliga känslor för Sussi, grep tillfället och överraskade honom med en brysk fråga: Jag tror att du är svartsjuk? — Jag? mumlade fästmannen. Och utan att helt avbryta sin mimiska imitation — vilket bevisar att den var omedveten — fortsatte han i samtalston: Tyvärr kan jag inte stå till tjänst. Jag säger tyvärr, därför att min svartsjuka skulle bereda Sussi ett nöje. Men lusten att behaga Sussi har aldrig lyckats övervinna lusten att behaga mig själv. Och det behagar mig obeskrivligt att se Sussi omfjäsad. — Verkligen? sa fru Ingeborg kort och torrt. Fästmannen fortsatte: Det beror kanske på att jag känner min egen obetydlighet. Har mamma inte märkt att jag är en älskare, klippt ur någon hederlig gammal roman? D. v. s. jag är inte den demoniske älskaren: jag är den beskedlige, godhjärtade unge mannen, som till sist får flickan. Minns inte mamma, att han brukade känna sig ovärdig den dyrkade sköna och att han med ett lamms fromma fröjd såg den de-
194
