CHEFEN FRU INGEBORG
Ett annat mera löjligt obehag beredde henne den besynnerliga omständigheten, att hon inte fick vara i fred för fästmannens tillhörigheter. Under sommarens lopp satte han ej en enda gång sin fot i hennes sovrum, men i hennes sovrum återfanns regelbundet den kniv, den pipa, den mössa, den bok, som han förlorat och letade efter. Antagligen bar Sussi skulden, ty driven av ett omedvetet begär att ständigt vara i kroppslig kontakt med fästmannen, brukade hon under hans frånvaro gå omkring och fingra på en eller annan av hans tillhörigheter. Emellertid förargade det fru Ingeborg att gång på gång behöva säga: Var såg jag den sist? I mitt rum! Så snart hon såg fästmannen leta efter något, gick hon därför in i sitt rum, sökte, fann som oftast det sökta och placerade det i smyg på annat ställe. Men fästmannen hade också lagt märke till den besynnerliga omständigheten. En dag sa han: Hur förklara detta: själv är jag aldrig i mammas rum, men mina tillhörigheter är alltid där? Skulle mamma lida av kleptomani eller är min efterhängsna kärlek så stark att den smittat mina ägodelar? Fru Ingeborg rodnade och svarade snäsigt: Man hittar dem överallt: du är odräglig med ditt slarv! En annan gång, då Kurt kom från tennisbanan drypande av svett, tog hon en ren näsduk ur sin förklädesficka och räckte honom. Nu var Kurt en man som, om man velat begrava hans döda kropp i en annan mans kista, skulle ha rest sig ur svepningen för att i ordningens intresse konstatera detta faktum. Följaktligen granskade han näsdukens monogram och yttrade triumferande: Denna näsduk tillhör inte dig utan Louis! — Än sen? utbrast fru Ingeborg. Va skulle det göra? — Häpen och förlägen över hennes häftighet torkade Kurt svetten, mumlande: Vem har sagt, att det skulle göra något?
Det plågade henne, att fästmannen så småningom lyc-
200
