CHEFEN FRU INGEBORG
kades förvandla hennes och barnens hem till sitt eget. Han blev familjens huvud. Tjänarna begärde order av honom. Öhman underhandlade med honom och de avgjorde på tu man hand vissa tvistiga frågor, som kunna uppstå grannar emellan. Till och med Tysta Marie, som alltjämt avskydde honom, försummade inte att inhämta hans åsikt rörande viktigare ting. Louis styrde och ställde i den lyckliga tron att han gjorde fru Ingeborg en tjänst. I stället retade det henne att se honom ”göra sig viktig”. Orsaken var i själva verket en rädsla att barnen och framför allt Kurt skulle tro henne villig att ge främlingen ett husbondevälde, som hon tidigare krävt för egen räkning. För att övertyga dem om motsatsen tog hon sig för med att motsäga alla fästmannens order, ändra hans anordningar, vare sig de voro goda eller dåliga, avbeställa hans beställningar. Fiskar Öhman hade en pojke, som nyligen kommit hem från Amerika och gick och slog dank. På gubbens förbön gjorde de Lorche honom till bas för ett litet arbetarlag, som skulle röja upp efter branden. Fru Ingeborg avskedade honom och anförtrodde åt Kurt att skaffa en annan bas. All världen — d. v. s. de sju, åtta liven på Sommarro — skulle se att fästmannen inte hade någon bestämmanderätt! När husan bjöd mat, skulle Kurt bjudas före fästmannen. Kurt skulle ha största kräftan på fatet. När ölskjutsen uteblivit, skulle de sista flaskorna pilsner ställas undan för Kurts räkning. När fästmannen och Sussi kysstes, utbrast hon: Men kära, ni vet ju att ni plågar Kurt! Genom alla dessa småaktigheter sökte hon framhäva, att Kurt betydde oändligt mycket mer än fästmannen. Vad hon lyckades åstadkomma var att göra fästmannen en smula snopen, Kurt djupt generad och sig själv skamsen. Hon vantrivdes och gav fästmannen skulden för vantrevnaden. Det var de nakna fötternas tassande som plågade henne. Man
