CHEFEN FRU INGEBORG
mjukt att man fick intrycket av en själ med utomordentligt lätt, glidande flykt. Hon var klok och i sin klokhet — som det tycktes — utan beräkning, osjälvisk. Denna kyliga, men mot allt och alla välvilliga, förstående klokhet finner man ofta hos folk av gammal, kultiverad stam. För människor med tyngre och hetare blod skvallrar den om en förståndets och känslans jämvikt som är dem själva förment. Därav följer beundran och avund — oftast i oträngt mål. Under deras samtal undvek fru Ingeborg såvitt möjligt att nämna fästmannen, väl vetande att hon därmed endast skulle väcka den slumrande Kassandra-andan. Och vad hon mest älskade i det blåvita rummet och bäst behövde var dess lidelsefria, svala atmosfär. Engång lockades hon dock att vidröra ett ämne, som aldrig lämnade hennes fantasi helt i fred: förhållandet mellan Louis och vännen-självmordskandidaten. Genast täcktes himlen av stormmoln och fru de Lorche utbrast: Nämn honom inte! Jag har glömt honom, jag vill inte ens minnas han namn. Jag brukade kalla honom Nattdjuret. En vidrig varelse, en äcklig vampyr. Han förstörde min pojke under mina ögon och jag kunde ingenting göra. Folk påstår att Louis försökte tvinga honom till självmord. Det tror jag inte på: men vore det sant, så hade han handlat alldeles rätt.
Som om detta frikännande av sonen varit för mycket för Kassandra, tillade hon med en suck: Min stackars pojke har tyngre saker på sitt samvete. Han tog livet av sin egen far.
När en Kassandra framslungar ett ohyggligt och osant påstående, använder hon en mindre patetisk ton än vanligt och bifogar ett småleende, som betyder: Det är inte fullt så ohyggligt som det låter, men — — Därmed förhindrar hon att påståendet just genom sin orimliga hemskhet förfelar sin verkan. Äger däremot påståendet en sanningskärna,
