CHEFEN FRU INGEBORG
ståndlig. I själva verket är du ett halvgammalt fruntimmer med sminkade läppar. Det är nakna sanningen om dig. Usch!
Du skulle inte ha kommit mig så nära, mumlade fru Julia urskuldande. Jag har ju mitt temperament.
Och hon fortsatte att drapera sig. Löjtnant Kurt Balzar tog sin mor under armen och förde henne ut på kontoret, där herr Andersson satt på lur bakom pulpeten. Löjtnanten reglade dörren till spegelrummet.
Usch! upprepade han. Nu är vi säkra på den kanten. Jag måste tala med mamma. Jag har någonting alldeles ytterligt obehagligt att meddela. Det rör Suzanne.
De tjocka svarta ögonbrynen sköto snett upp över pannan och liknade ett par djävulshorn, de mörkblå ögonen glödde dystert. Men fru Ingeborg blev icke skrämd. Sällan händer någonting så obehagligt att det icke kan uthärdas. Om man tar det med förstånd och tålamod. Hon satte sig i en svällande läderstol. Låt höra —
Då dök herr Andersson upp bakom pulpeten.
Chefen! Hattmannen! Här skall varken talas, tänkas eller handlas, förrän hattmannen fått besked. Monsieur Balzar avhandlade aldrig familjeärenden under kontorstid. Men det är det trevliga med att ha en kvinnlig chef —
Någon knackade på dörren till yttre kontoret. Det var hattmannen, som lät fråga —
Fru Ingeborg sa:
Kära Andersson, gå ut och lugna honom. Han ska få besked.
Herr Andersson gick. Lämnade allena i rummet började mor och son granska varandra med allvarligt forskande blickar. Denna tysta granskning var sedan urminnes tecken att ett avgörande förestod. Slutligen yttrade firmans chef:
Saken är den, att jag har fått offert på ett större parti
