CHEFEN FRU INGEBORG
Det var hemskt bara att se honom! Han tassade omkring fadern som katten kring råttan och så snart stackarn rörde sig, fick han en klösning! — Bland annat brukade han ur de dagliga tidningarnas rika samling av bedrägerier söka ut de lämpligaste och läsa upp dem för fadern, avslutande läsningen med en oskyldig fråga: Pappa, den karln är väl ändå en skojare? eller: Pappa, hur skulle du döma i en sån här sak, om du vore domare? eller: Pappa, tror du att han klarar sig från fängelse lika fint som du? Ibland sökte fadern komma undan med ett stammande svar, ibland tog han till flykten. Då skyndade sonen efter honom, ställde sig i hans väg med den strama och vördnadsfulla givakthållning, som fadern själv trumfat i honom, och han sa: Pappa, har jag sårat dig? Jag trodde nästan att du redan glömt den där lilla tråkigheten! — En annan gång kunde han säga: Vad folk ändå är snälla! Jag mötte den och den (en fordringsägare) och han hälsade på mig som om vi inte skojat honom på ett öre! Eller: Den och den frågade om pappa hade någon sysselsättning, men jag sa att pappa njuter sitt otium cum dignitate. — Fadern: Kära du, jag vet nog, att jag inte längre har någon dignitas. — Sonen: Det vet jag också. Men likaväl som man säger fattig men stolt, kan man kanske säga ohederlig men vördnadsvärd. Jag håller på pappas värdighet! — På detta och liknande sätt förföljde han fadern med oblidkelig ihärdighet. Den äldre de Lorche sökte skydd hos hustrun. Han kunde komma in i hennes rum skälvande och med svetten ymnigt rinnande över panna och kinder. Kära du, jag har så ont i huvut — skulle du inte vilja be Louis att lämna mig i fred?
Om jag bad! utbrast fru de Lorche, och en glimt av smärtans vällust flammade i hennes ögon. Där stod jag dagligdags mellan dem. Min ömklige man hopkrupen bakom min
