CHEFEN FRU INGEBORG
kreverande massmoder. Den egentliga bataljen (en pälsartikel) borde levereras ett par månader senare. För att nu inte firmans chef skulle få tillfälle att uppställa lika många om och men som vid hattaffären, bedrev Kurt sina förarbeten ytterst hemlighetsfullt, mottog agenter i smyg och hyrde särskilt postfack för sin schalkorrespondens. Och var alltjämt tillräckligt pojke för att i detta hemlighetsmakeri finna ett synnerligen eggande behag. För den överraskade modern skulle framläggas fullständiga, noggranna kalkyler och preliminära avtal med leverantörerna.
Den som vill överraska har stora utsikter att själv bli överraskad. Kort innan han skulle lägga sista handen vid sina förarbeten upptäckte Kurt i tidningens uthyrningsspalter sin kära lokal, de vårliga hattarnas valplats! Att hyra! Före branden skulle han ställt till med ett uppträde, lugnat sig, bett om ursäkt, smekt mamma mjuk och med seg envishet pressat sin vilja fram. Nu sa han visserligen: Detta måste förhindras. Men tillade: Framför allt får jag inte förivra mig! Han red ett par timmar, tog en kalldusch, gick upp på kontoret, lade tidningen framför chefen och pekade på annonsen. Fru Ingeborg nickade. Hon hade spekulanter och en byggnadsfirma hade redan fått i uppdrag att avstänga lokalen från huvudaffären.
Under det att Kurt lagt sina planer, hade fru Ingeborg än engång granskat hattaffärens siffror. Förstämningen efter branden, modlösheten, tröttheten gav dem ett nytt utseende, helt och hållet avskräckande. Och mer än av siffrorna skrämdes hon av tanken på affärens omläggning. I det svenska borgardömets själ kvarsitter en svårutrotlig vördnad för hantverket. Maskinen och maskinskötaren ha näppeligen blivit erkända som verktygets och den konstskickliga handens legitima efterträdare. Det gamla hantverket omges med en
