CHEFEN FRU INGEBORG
regnet med kutig rygg och framskjutande mage. Till mötande vänner och bekanta sa hon: Här rultar jag omkring och sätter bo åt min dotter: det är ett riktigt höstgöra! — Vännerna tänkte: Vad hon har blivit gammal! Hade de uttalat tanken, skulle de ha berett henne en stor tillfredsställelse, men det kunde de näppeligen ana. Den nya håruppsättningen — slätt uppkammat hårkrön med en liten svart spetsmössa — hade gjort henne tio år äldre. Dessutom började hon kisa med ögonen, som om hon varit närsynt, vilket dock inte var fallet.
Den 21 oktober uppträdde hon hemlighetsfullt och mysande som en mormor på julafton. Hon skulle ge middag. inbjudna voro fästmannen med mor, fru Koerner och herr Andersson. Värdinnan tog emot i höghalsad, långärmad svart sidenklänning med beigefärgat krås kring hals och handlovar, på huvudet en vit spetsmössa med beigefärgade band. Fru Julia sa: Är det fråga om maskerad, så går jag hem och sätter något på mig. — Bordet var dukat med husets gedignaste silverpjäser, rikt blomsterstrött samt med blomgirlander kring två av kuverten. Mittpå bordet en krokan med datumsköld krönt av en marsipanamorin. Kurt utbrast: Herregud, är det pappas och mammas bröllopsdag? — Men det var det inte. Den mysande fru Ingeborg spejade förgäves efter någon förståelse hos Sussi och fästmannen. De voro lika förvånade som sällskapet i övrigt. Snopen vände sig fru Balzar mot fru de Lorche, frågade: Var det inte i dag ett år sen de förlovade sig? Du sa engång i våras att det var den 21 oktober? — Jag vill minnas det, mumlade fru de Lorche, smålog förläget och rynkade pannan. Förlovningen övergick i förstämning. Vad var det för en besynnerlig idé att fira en hemlig förlovningsdags ettårsjubileum! Inte ens fästfolket hade kommit ihåg dagens betydelse. Fäst-
