CHEFEN FRU INGEBORG
mannen utropade: Mamma är storartad! Tänk så vänligt! Och kysste på hand. De övriga tego, togo plats. Tysta Marie vankade runt bordet, bjöd och mumlade: Konstigheter och besynnerligheter, konstigheter och besynnerligheter. Plötsligt lade Sussi armen över ögonen, reste sig hastigt från bordet och försvann. Tystnaden fortfor. Fru Ingeborg stirrade oavbrutet på fästmannen och såg nu för andra gången svettpärlorna sippra fram på hans panna. Hon sa befallande men med grumlig röst: Gå genast efter henne! Fästmannen reste sig försiktigt som om han varit rädd att störa en festtalare, smög sig ut ur rummet. Och tystnaden fortfor att tala. Det blev fru Ingeborg omöjligt att sitta kvar. Hon följde efter de båda andra och fann dem i dotterns rum. Hon såg dem genom den halvöppna dörren. Fästmannen höll flickans huvud mellan sina händer och kysste henne. Åsynen av denna ömma scen fyllde fru Ingeborg med ett varmt välbehag. Hennes spänning brast i en djup lättnadens suck: hennes heta ögon tårades. Hon greps av en frestelse, som hon inte förmådde motstå. Hon steg in i rummet, tog dottern ur fästmannens famn och kysste den nyss kyssta munnen. Själv strålande av lycka utbrast hon: Vad ni unga är lyckiga, vad ni ändå är lyckliga! Åter kysste hon dottern, som förblev orörlig med huvudet bakåtböjt, de fuktiga ögonen slutna.
Ett par veckor senare kom det till en ny brytning mellan fru Balzar och hennes son, skilsmässan fullbordades.
Ungefär samtidigt med Kurts uppoffring, tronavsägelsen ad interim, överkorsandet av hans framtidsplaner, hade den stora skådespelerskan utsatts för något, som hon själv kallade en skamlös intrig, under det att andra nämnde olyckan fiasko. Den vemodiga höststämningen och det ömma förhållandet till Kurt gjorde fru Julia benägen att taga olyckan
218
