CHEFEN FRU INGEBORG
sa i korrekt och uttryckslös ton: Ja, kära mamma, sedan jag nu meddelat dig, att Julia och jag ska gifta oss och sedan du meddelat mig att du tänker låta de Lorche ingå i firman, antar jag att vi inte har någonting vidare att meddela varandra. Eller hur? — Fru Ingeborg förblev orörlig i samma slappa ställning; hon stirrade framför sig under halvsänkta ögonlock och mumlade:
Gå du, kära barn. Inte behöver du sitta här. Jag är lika gärna ensam.
DIXI ET SALVAVI —
Knappt hade Kurt lämnat henne, förrän herr Andersson åter inträdde. Liksom en förvandlingskonstnär avträder från scenen för att på några minuter anlägga en helt ny mask, så hade herr Andersson använt sig av Kurts besök för att förvandla den snopne, förbittrade, ”avdankade” tjänaren till en högtidlig, om sin tunga plikt medveten vän. Han hade fattat ett heroiskt beslut, som inte blev mindre heroiskt, därför att mannen i själ och hjärta var feg. Även den yttre masken var förändrad i heroisk riktning. Under kampen med feghet och mildare känslor hade han burrat upp sitt yviga skägg och hårkransen kring hjässan; musklerna i det eljest pussiga ansiktet stramade, ögonen glödde av en grym lust att se den hänsynslösa sanningens verkningar. Grymhet är den feges heroism. Med händerna stödda mot fru Ingeborgs skrivbord, huvudet lagt på sned, ögonen spasmodiskt blinkande började han:
Chefen! Att jag nu lämnar firman beror inte på överansträngning. Ännu några år skulle jag kunna sköta min föga krävande syssla. Men jag orkar inte se firman förfalla.
228
