CHEFEN FRU INGEBORG
domnat bort. Hon mumlade: Jag kan ju inte ställa till med skandal. Det är bäst att jag går. Nu vet jag i alla fall — — Hon gick nedför trappan, dröjande vid varje steg, och stannade vid första avsats, kom inte längre. En pojke sprang visslande uppför trappan, dröjde en halv sekund vid avsatsen, stirrade på henne, fortsatte. Hon upprepade: det är bäst att jag går. Men kom inte ur fläcken. En gumma hasade sig tungt och långsamt uppför, stannade vid avsatsen, flåsade : Det är tungt med trapporna, frun — hasade vidare. Fru Balzar böjde sig ned, löste upp ett kängband, tänkte: När jag snört ihop det, ska jag gå. Men när hon snört ihop det, löste hon upp det andra kängbandet utan att tänka någonting alls, rent mekaniskt sökande en förevändning att stanna på denna ”visshetens” ort. Nu hördes en dörr hastigt öppnas och stängas, flygande steg utför trappan. Det var fästmannen. Mamma! skrek han, ljusnade. Mamma, du kommer som efterskickad! Jag måste tala med dig. Ska vi gå ut eller ska vi gå upp till mig? Men det är inte värt: där skuras. — Han tog henne under armen och de gingo utför trapporna. Först på gatan gjorde hon sig lös, varligt och utan att han märkte det. Louis sa:
Det här går inte. Mamma får lov att tala med Sussi. Vad har jag gjort? Jag gissar, jag frågar, jag tigger och ber. Nej! Jag får inte veta vad jag gjort henne. Har hon sagt något till dig? För resten kan det mycket väl hända att jag inte gjort henne någonting alls.
Fru Ingeborg avbröt med sträv, mörk, nästan hes röst:
Du bör väl själv veta, vad du har gjort. Jag vet inte av att man behöver fråga andra, vad man själv har gjort.
Louis utbrast hetsigt:
Men det vet vid Gud jag! Det har hänt mig otaliga gånger — från det jag liten var — att jag måst fråga andra, vad jag
