CHEFEN FRU INGEBORG
deras förställningsförmåga — ”man kunde ingenting märka”.
Emellertid förlorade smålandstösen snart sin betydelse. De tre systrarna drogo till sitt land igen. I och med detsamma började ”vissheten” blekna och försvann efter kort tid fullständigt ur hennes medvetande. Om tösen fördes på tal, väckte hennes namn inte ens ett svagt minne av de brännande fantasibilder, i vilka hon varit den ena gestalten, fästmannen den andra. Det hela hade varit ett lappri, ett löjligt misstag, vars orimlighet hon själv kunde bevisa, om hon bara gittat. Men svartsjukan i och för sig var inte något misstag — eftersom den alltjämt existerade. Här verkade åter den misstänksammes egendomliga logik. Att hon kunnat misstänka en fullständigt oskyldig flicka, som själv inte givit minsta anledning till misstankar, bevisade bäst att den andra parten, fästmannen, var desto mera värd att misstänkas. På samma sätt resonerar ofta de yrkesmässigt misstänksamma. Två personer misstänkas för ett brott, som även kan ha begåtts av en okänd tredje. Lyckas nu den ene bevisa sin oskuld, ökas rent automatiskt misstankarna mot den andre, ehuru möjligheten att en tredje okänd begått brottet borde ha förblivit lika stor.
Redan ett par veckor efter herr Anderssons avskedstagande kunde fru Ingeborg själv inleda sitt liv i tvenne perioder, med dixi-et-salvavi-dagen som gräns. Från och med den dagen — sa hon sig — är jag inte längre densamma. Förut var jag lugn och nöjd och obeskrivligt godtrogen. Jag trodde alla människor om gott. Men den dagen blev jag klarvaken. Jag upptäckte Louis” verkliga karaktär.
Riktigt så förhöll det sig ej. Fästmannens karaktär hade hon känt i månader och redan från förlovningsdagen betraktat honom som en mer eller mindre lättsinnig krabat.
