CHEFEN FRU INGEBORG
här: Att döma av dräkten är hon (antagligen) butiksflicka, en butiksflicka bor (antagligen) inte i ett så pass förnämligt hus, de övriga hyresgästerna äro (antagligen) hedervärda borgerliga familjer, och flickan kan inte ha varit där i ett tillfälligt ärende, eftersom porten (antagligen) just nyss öppnats, följaktligen måste hon ha tillbragt natten hos honom. Den tränade misstänksamme sparar ej på hypoteser. Hos fru Ingeborg hade misstänksamheten helt underlagt sig känslan, men ej förnuftet. Hon måste se! I en blick omfatta det hela. Hon liknade på intet sätt de konstförståndiga, vilka med en marmorfot som utgångspunkt rekonstruera Afrodite. Av alla de hundratals brottstycken, hennes svartsjuka samlade och granskade, lyckades den inte åstadkomma en enda fulländad bild. Och hon fortsatte att samla.
Nu började vandringarna. Först i bestämt, genomtänkt syfte. Hon uppehöll sig t. ex. vid middagstid i närheten av fästmannens kasern, följde honom på avstånd då han lämnade kasernen, iakttog att han gick in i den och den butiken, följde honom till ett okänt hus, återvände till butiken för att titta på dess biträden, återvände till huset för att på dörrplåtarna avläsa hyresgästernas namn, skyndade i förväg till hans bostad och stack i brevlådan ett visitkort på vilket hon skrivit, att hon önskade tala med honom, så snart han lämnat kasernen, gömde sig i porten mittemot och såg honom hemkomma och efter några minuter åter lämna sin bostad, dröjde en kvart, for hem och hälsade honom med ett otåligt: Jag gick ut för jag trodde inte att du skulle komma. Brukar du inte lämna kasernen klockan fyra? — Fästmannen: Nej, mamma, jag gick från kasern klockan tre (riktigt!), men sen gick jag i den och den butiken för att prova ut det och det, och det tog nog en halvtimme (riktigt), sen gjorde jag
