CHEFEN FRU INGEBORG
sökte övertyga fru de Lorche och sig själv att hon led av en pinsam huvudvärk. Vid andra tillfällen spökade Larzon: hon hade astma, kunde inte andas i rum. Ut, gå, gå, gå. Nattvandringen var ett opiat och på samma gång en hjärtskrämd varelses förnuftslösa försök att treva sig in i en ny värld. Hon hade varit en utpräglad dagsmänniska. Nu sökte hon natten, dess luft, dess arom, stämningar, människor. Hon såg typer, som hon aldrig sett, eller aldrig lagt märke till. De väckte hennes intresse och hennes sympati. Hon kunde stanna i en gränds klärobskyr framför en grupp karlar och kvinnor, stirra på dem, nyfiken och skygg som en barnunge, granska dem bit för bit, drag för drag. Hon skulle velat tya sig till dem, men vid första ord eller rörelse från dem till henne tog hon till flykten med hjärtat i halsgropen.
Samtidigt med att hon sålunda sökte ersätta känslan av att vara en viss bestämd person, Ingeborg Balzar, med känslan av att vara ett kringirrande obestämt något, en människa, ett djur, vad som helst, domnade hennes tankeverksamhet bort. Eller rättare: För att undvika en enda tanke, som ej fick tänkas, lät hon sin hjärna massfabricera alltmera betydelselösa och meningslösa tankar. Till en början ägde de åtminstone formellt en viss mening och voro av följande typ: ”Varför har Sussi förälskat sig i de Lorche, när det finns så många präktiga pojkar?” eller: ”Varför var Kurt så envis med hattarna, när det ändå blev en dålig affär?” eller: ”Varför ska Julia alltid få vara glad och jag ledsen?” I nästa stadium var meningslösheten större och typen blev: ”Varför går Sussi inåt med tårna, när det kan vara lika bra att gå utåt?” eller: ”Om det blir vackert i morgon, behöver ingen människa spänna upp sitt paraply.” Eller: ”Få vi sälja hela lagret, kan det vara lika bra att sätta pengarna på banken i morron bitti klockan halv fyra.” Slut-
244
