CHEFEN FRU INGEBORG
ligen framvevades ramsor sådana som: ”Nu dricka vi ett glas gul svavelsyra på denna röda tårta.” Eller: ”Om den snälle kungen ville stiga upp, skulle jag plocka vita narcisser.” Eller: ”Allt fönsterglas är rött, därför att folk inbillar sig så mycket.” Denna sista typ, i vilken frågeformen ersatts med ett meningslöst påstående, tillfredsställde henne fullständigt som bedövningsmedel.
Bedövningen var avsedd att hindra en viss bestämd tanke från att födas. Emellertid fick hon tanken utifrån en tidig morgon i det blåvita rummet. Efter nattvandringen hade hon gått upp till fru de Lorche, därför att hon i daggryningen, d. v. s. vid åttatiden, befann sig i närheten av ålderdomshemmet. Hon satt med ansiktet riktat mot fönstret och mot solen, som vinterröd höjde sig över Djurgården, färgande vattnen, de lätta dimmorna och trädens vita dräkt av frostkristall. Hon kom ur natten och blinkade mot ljuset just som resenären då tåget störtar ut ur tunneln. Vandringens takt fanns kvar i blodet och hon hade alltjämt en förnimmelse av att hon rörde sig framåt. Likaså arbetade tankekvarnen alltjämt med meningslösa satser. I samtal måste hon dock giva dem en sådan form, att de kunde tagas för gångbart mynt, förnuftiga om än tämligen intetsägande tankar. Och hon sa:
Det är det tråkiga med Louis att han slarvar med sina kläder. Hade han inte i går en ny kostym — mycket klädsam för resten. Ja, den klädde honom verkligen. Jag skulle vilja påstå att brunt klär honom bättre än blått. Men vad var det jag nu skulle säga? Jo, nu vet jag! Men du vet att jag är en gammal modehandlerska! Jag tänker bara på kläder. Och det är det tråkiga med Louis att han slarvar med sina kläder. Hade han inte i går en ny kostym — mycket brun för resten. Jag menar en alldeles särskilt brun färg. (Nu märkte hon kretsgången och fortsatte med en tvär omkastning av tonen,
