Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/25

Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

mig de mest bedårande saker, men jag rabblar och rabblar. Slutligen blir jag ursinnig, därför att jag inte får vara i fred med min läxa. Då är det färdigt, då upphör den ljuva hjärtklappningen. Naturligtvis rabblar jag invärtes, men ibland glömmer jag mig och rabblar utvärtes. Då upphör även den älskande mannens hjärta att slå. Vanligen helt och hållet och för alltid. Ni, stackars barn, ha inga läxor, men ni ha era hattar och tyger och bandstumpar. Tänk på dem, sakligt och intensivt, ifall någonting skulle hända er. I arbetet finns räddning. Hinc robur et securitas.

De tjänande änglarna knäböjde inför henne och beundrade henne och hon fortsatte att prova och prata. Fru Ingeborg åter var helt upptagen av spegelbilden. Kurt satt vid skrivbordet, bakom och lutad över honom stod herr Andersson. Det strida, vita gubbskägget bröts mot den unges mörka, välkammade hjässa. Det skrynkliga, rödbrusiga gubbansiktet grinade över den unges, brunhyllt och allvarligt. Tavlan kunde ha anstått en familjejournals nyårsnummer. Två generationer! tänkte fru Ingeborg och glömde den mellanliggande, hennes egen. För ögonblicket glömde hon också, att det var någonting viktigt, som avhandlades därinne, en affär, en penningsak. Pojkens allvar kom henne att småle. Hon kände igen den spända, ivriga, viktiga minen. Hon hade iakttagit den så ofta och just som nu i smyg smålett. Det var lekens vikt och allvar. Pojken lekte, modern log.

De tjänande änglarna fortsatte att knäböja och fru Koerner fortsatte att prova och prata. Hon sa:

En sak vill jag säga er, mina småttingar: man måste alltid vara beredd på överraskningar. Därför att en händelse aldrig hänt, ska man inte tro, att den aldrig kan hända.

23