CHEFEN FRU INGEBORG
beträffande platsen? Nej: däremot talar den utomordentligt klara bilden av den anklagade just på den och den platsen. Bilden är klar men stödes inte av andra bilder, står där isolerad. När vi söka rekonstruera flydda skeden av vårt liv stöta vi otaliga gånger på samma svårighet. Jag vet att jag var där, jag ser ju stället framför mig! Men hur kom jag dit? Vad hade jag där att göra? Det begriper jag inte. Kanske jag missminner mig.
När fru Ingeborg rannsakade sitt minne kunde hon ställa framför sig ett tjogtal skarpa bilder av situationer, vars uppkomst och betydelse hon ej förmådde förklara. Särskilt en av bilderna övertygade henne om, att hon röjt sina känslor ohjälpligt. Hon gick i skogen, sent en afton med Louis vid sin sida och tätt tryckt intill honom. Han höll henne om livet och hon kunde ännu känna handens fasta grepp strax under hennes vänstra bröst. Hon var starkt upprörd, kunde knappast andas, erfor samtidigt en ljuvlig känsla av självuppgivelse, låt gå, jag kämpar inte längre emot! Nu smekte hon honom, nu viskade hon ömma ord: Min kära, älskade vän! Mörker. Före bilden och efter bilden mörker. Den hade en ytterlig skärpa, men stod isolerad. Hon satte den inte i samband med skogsbranden, som i hennes minne slutade med Kurts utbrott att hon ”blev skymfligen hemmotad”. Däremot förknippade hon den med ett dunkelt minne av att Sussi gått förbi henne, vänt sig bort, inte velat se eller låtsas om henne.
Självrannsakan utan praktiskt syfte är en farlig sysselsättning, upplösande och förslappande, som oftast ett sjukdomstecken. Lyckligtvis hade fru Ingeborg ett praktiskt syfte. Hon kände inte något behov av att rota i sina känslor, att bli på det klara med sig själv. Hon var fullständigt på det klara med sig själv. Men hon ville överblicka ställningen, övertyga sig om vad hon röjt och vad ”de andra” visste.
