CHEFEN FRU INGEBORG
Hennes sentimentalitet hade plötsligt smält bort. Hon önskade klart besked för att kunna fatta ett beslut. Hon lyckades aldrig skingra det töcken, som insvepte tiden mellan branden och sista besöket i blåvita rummet, hon kunde varken tolka eller sammanfoga minnen, som den bekämpade lidelsens hetta gav en övermättad glans, en överdriven betydelse. Likväl blev resultatet av hennes självrannsakan just det, som fru de Lorche antytt med orden: Det var inte svårt att se, det var mycket svårare att inte se.
Resultatet var riktigt. Ingen i den lilla kretsen hade undgått att ”se”. Kurt omtolkade det sedda på sitt sätt. När fru Julia obetänksamt antydde, att hans mor kunde vara förälskad i fästmannen, utbrast han med sjudande förbittring: Man ska verkligen vara en fördömd gammal kokett för att komma på en så infam och dum idé! — Vartill fru Julia ödmjukt genmälte, att hennes förstånd var klent, hennes uppfostran försummad och att hon dessutom hade den fula ovanan att döma andra efter sitt eget lättsinniga jag. För resten var hon djupt bedrövad över Kurts brytning med modern och likväl var det just denna brytning som skänkt henne rollen av beundrad och åtrådd herdinna i en romantisk idyll, där den mycket smäktande fast något burduse herden spelades med bravur av en pojke, som brukat säga: Jag blir inte kär i någon annan, så länge mamma lever! Förbittringen mot modern motiverade han helt och hållet med hennes förslag att intaga de Lorche i firman. Men han sa inte: Hon ruinerar firman bara för att hjälpa de Lorche! Han sa: Hon ruinerar firman bara för att Sussi ska få gifta sig. Men vänta! Min tid kommer!
Om brodern alltså höll sig uppe på förbittringens vågkam, sjönk däremot systern ned i en skygg, tyst tröstlöshet. Hennes trotsiga, känsliga själ hade ett klent kroppsligt underlag.
258
