Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/263

Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Rykten smedos, spredos och alstrade nya rykten. Agenter, som i timmar och dagar tålmodigt väntat besked från chefen, avlägsnade sig slutligen, i det de sa till herrarna på yttre kontoret eller till någon avdelningschef: Det här går inte! Tänker ni inte göra några inköp? Ämnar ni avveckla och lägga ner? De skickligaste och mest betrodda medlemmarna av firmans personal började redan i smyg se sig om efter andra platser. Deras intresse för Jacques Balzar svalnade. Alltjämt gjorde de sin plikt, men tyvärr kan man göra sin plikt på så skilda sätt. En och annan blev till och med förrädare och sålde affärshemligheter till konkurrenter mot löfte om anställning. Största skadan gjorde de gång efter annan ändrade besluten rörande den nya expeditionslokalen. Firmans trognaste tjänare tappade modet. Det här går inte! Man har ju ingenting att rätta sig efter! I dag ett, i morgon ett annat! Villrådighet är lika farlig på det ekonomiska slagfältet som på det militära. Ryktet att Kurt Balzar skulle avlägsnas från firman och ersättas av löjtnant de Lorche vände missmodet i harm. Kurts högtidliga och indignerade utrop: Jag, Kurt Balzar, son till firmans grundare — fann ett lika högtidligt och indignerat eko i firmans lokaler. Gubben Jacques’ ende son! Och den andre? En löjtnant — kan man tänka sig något galnare? Kurt var visserligen också löjtnant, men hans epåletter betydde i personalens ögon ej mer än reservofficersepåletterna på en bankchefs skuldror. När Kurt någon enstaka gång visade sig i lokalerna, anlade man sorg. Alla flaggor på halv stång! Sänkta huvuden, förstulna blickar, djupt och vördsamt beklagande miner. de Lorche åter mottogs med kylig överlägsenhet och motvilja. Den där! Chef! Pah!

Harm, misströstan, förakt nådde sin toppunkt vid herr Anderssons avsked. I tio års tid hade detta avsked varit

261