CHEFEN FRU INGEBORG
stående samtalsämne vid personalens lunchbord eller eljest varhelst ett pålitligt och slitstarkt samtalsämne behövdes. Vad tänker gubbstuten på? Begriper han inte, att han är för gammal? På den platsen skulle vi ha en rivande kraft! Varför får han inte sparken, fint och smärtfritt? — Nu lät det: Gamle Andersson går! Han som varit med nästan från början! Han som vet allt! Han som har förbindelser och kunder på sina fem fingrar! Han som känner branschen in i minsta detalj! Han som skött firman alla dessa år! Han går! — Om borgmästaren i en småstad hela livet varit ett ”vita plåster”, blir hans begravning ståtlig. Orsaken är ingalunda glädje över att äntligen vara honom kvitt. Tvärtom! Man har dagligdags klankat på hans oduglighet, men upptäcker i avskedets timme en gyllene dygd: han har aldrig ofredat någon människa! Är inte strävan efter lugn och trygghet, frid och ro en av de kraftigaste motorerna i mänsklighetens farkost? Besynnerligt nog räknas oförarglighet bland de mindre dygderna, men får dock till sist en lysande upprättelse. Kontorschefens begravning blev pompös. Ståtliga fester anordnades av firmans personal, kolleger, vänner, föreningar. Hedersgåvor överlämnades. Varhelst herr Andersson framskred genom ”sina kära gamla lokaler”, högtidlig, resignerad, stundom med fuktig blick, vek man med en vördsam bugning åt sidan. Flickorna logo mot honom som mot en filmhjälte, springpojkarna viskade till varandra: Det är en skarp gubbe, mårru tro! — Chefen för en konkurrentfirma sa till fru Balzar: Att ni verkligen låter Andersson gå! Han är dock en av pionjärerna inom branschen. Jag skulle inte släppa honom, om jag så måste fördubbla hans lön! — Fru Balzar sa: Kanske ni vill ge honom en reträttplats? — Ett ofrivilligt och fånigt leende och en livlig huvudskakning blev svaret.
262
