CHEFEN FRU INGEBORG
Handelshistoriskt Museum. Så länge ”affären” höll sig inom familjelivets gränser och sköttes patriarkaliskt hade den nyttiga lilla handlingen sin betydelse — fostrade ungdomen och eggade den åldrandes energi. Sannolikt har ingen sentima handelsteknisk uppfinning tillfullo ersatt detta enkla, billiga och verkningsfulla medel, och det sporadiska återupptagandet av primitiva metoder ger stundom gott resultat. Örfilen väckte uppståndelse. Firmans personal kände sig kränkt, dess chef upplivad. Vi ha ett behov av att giva vår själsliga energi ett kroppsligt uttryck. Den som slår sig ned vid skrivbordet för att avfatta en politisk ledare, spänner ofta nog sina muskler som om det gällde att gräva upp ett potatisland. Här ska tas friska tag! Väckt av sin egen kraftyttring började fru Balzar en storstädning, som varade ett par veckor. Personalen hann aldrig fatta, hur djupt dess värdighet kränkts genom bokhållarens örfil. I förstone var man mer förvånad än förtörnad och blev snart mer förskräckt än förvånad, ty chefens vreda nit urladdade sig i oväder på oväder. Arbetet mångdubblades, månaders försummelser skulle gottgöras på några dar. Samtidigt som hennes fordringar på personalen ökades, minskades hennes välvilja. Hon blev barsk och butter: kommenderade fåordigt och kärvt som en gammal militär. Trotjänare, som vant sig vid en viss förtrolighet, avsnoppades vid första försök att komma henne nära. Hon arbetade själv som en slav, men hennes arbetsiver var sannerligen inte parad med någon arbetsglädje. Helst skulle hon ha vänt alltsammans ryggen. Firman Jacques Balzar intresserade henne inte längre: dess affärer, biträden, varor, möbler, lokaler plågade henne: hon avskydde firman Jacques Balzar. Men hon sa till sig själv: Man måste städa efter sig! Den kraftiga, karlavulna, buttra, beslutsamma, rastlöst arbetande chefen var i själva verket åter en för-
