CHEFEN FRU INGEBORG
borgs vilja. Det kändes vemodigt. Stor affär eller liten, god eller dålig — det var i alla fall början till slutet. Hon tog i låsvredet, stängde dörren, öppnade den åter på glänt. Hon visste inte, varför hon gjorde så. I själva verket gjorde hon det för att påkalla sonens uppmärksamhet. Här har du mig! Det är kanske i alla fall bäst att jag —
Han skänkte henne ingen uppmärksamhet. Det stack henne. Men hon sa till sig själv: Jag är dum och oresonlig. Kan någon människa ha det bättre ställt än jag? Jag börjar bli gammal och jag har en son, som är den duktigaste, allvarligaste, ordentligaste pojke jag känner. Han är tjugufyra år och han har aldrig berett mig en sorg. Han är så öm och hänsynsfull och omtänksam emot mig som ingen annan son i världen. Men här står jag bakom en dörr och lurar på honom och är avundsjuk. Eller va jag ska kalla det för. Jag borde skämmas. Om han blir en god affärsman, det kan jag inte veta. Men att han är en god son, det vet jag. Och det borde räcka. Men jag är ett nöt.
Den sig förnedrar skall varda upphöjd, citerade fru Julia Koerner. Och vad nu den här stackars människan beträffar så fick hon en i mitt tycke lika upphöjd som tragisk död. Hon blev förälskad i en ung man och han i henne. Det kunde hon icke hjälpa, det var oemotståndligt. En dag, när mannen farit till staden, smög den andre sig fram till gården och sökte förmå henne att rymma. Han kom så plötsligt över henne, att hon gav vika. Hon följde honom alltså till stationen, som låg rätt långt borta och på andra sidan en skog. Men under det att de väntade på tåget, fick hon samvetskval och ångrade sig. Hon återvände hem, sprang som en toka för att komma före mannen. Det lyckades inte. Fönsterna lyste, mannen var hemma. Nu hade hon att välja. Hon kunde
