Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/270

Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

sina tankar åt denna pietetsfulla gärning. Resultatet framlades i några korta satser, uttalade i varm och bestämd ton: Mamma har i alla fall varit ett satans duktigt fruntimmer. Eller: Du skulle ha sett! Mamma kunde sköta ett hem, hon! Eller: Kors i all sin dar, vad hon var snäll mot oss ungar! — De äro inte ovanliga, dessa nekrologer över ännu levande, sparas dock ofta till de sista stunderna, en dödsmässa med agoniens suckar till ackompanjemang. Från Kurts sida var det också ett avskedstagande. Då fartyget glidit så långt från kajen att man inte längre kan urskilja resenärens ansikte, vänder man sig till de omkringstående och säger: Vad hon ändå var rar! Nu är hon borta — (Vilket betyder: Hon kommer alltid att förbli densamma.)

Under den korta tid, då fru Balzar som rivande och rustande chef sökte återvinna, vad som förlorats under försumlighetsperioden, inträffade följande: hon blev, den myndiga och barska frun, ett hjälplöst, förvirrat, huvudlöst offer för en penningutpressare. En dag stod han inför henne på kontoret, insmusslad eller framtrollad på samma hemlighetsfulla sätt som engång Larzon. Han sa: Jag är den enda människa i kristenheten, som kan rädda er. Lägg märke till det. Visar ni mig dörren så går jag och kommer inte igen. Visa mig dörren, om ni vågar! Jag vet allt! — Ett ögonblick tänkte hon följa det kloka rådet och visa honom dörren, men för en människa, som dag och natt frågar sig: Vad har jag gjort — hur mycket vet ”de andra” — ligger det en oemotståndlig lockelse i orden: jag vet allt. Vad visste han? Egentligen ingenting, vilket kanske är den matnyttigaste kunskapen för en bluffmakare. Han var son till Sommarros granne, fiskare Öhman, och till läggning och yrke blodsugare — en odåga, som under några Amerikaår utbildat vissa metoder att utnyttja andras svaghet. Dylika typer ha alltid

268