CHEFEN FRU INGEBORG
funnits, men med kulturens tilltagande amerikanisering är det fara värt, att de skall tränga allt längre in i de ”hedervärda” yrkena och allt högre upp på den sociala trappan. Så snart vinstbegäret helt överskuggar yrkesstoltheten och yrkesglädjen är bluffmakaren färdig, en man, som ej litar på egen skicklighet utan på andras dumhet eller svaghet. Gynnaren Öhman hade utövat ett dussin yrken utan att känna dem. Från de hårdarbetade yrkena hade han övergått till ögondiagnostik,, chiropraktik, sektmakeri och liknande. Äntligen hade han som deported skickats till sitt land igen och återvänt till faderstjället i rättan tid för att övervara skogsbranden och deltaga i tömmandet av de otaliga kaffekaskar, som blev dess naturliga följd. För att upprätthålla god grannsämja med fiskaren hade Louis satt honom till bas över det arbetslag, som skulle röja upp efter branden. Fru Ingeborg, som vid den tiden gjorde så många desperata och dumma försök att förödmjuka fästmannen och visa ”att han inte hade något att bestämma”, avskedade basen. Gynnaren Öhman blev i förstone mäkta vred, men vreden övergick snart i grubbel, grubblet i glad beslutsamhet. Branden var värd pengar. Ty branden hade ingalunda slocknat, den lågade över milsvida sträckor, över öar och kobbar, den lyste och värmde i novembers dis, decembers dusk, den glittrade i sura gubbögon och sprakade fram ur tandlösa gumgap, den upphettade kaffepannor och hjärnor, den insvepte hela nejden i en bolmande rök av rykten, gissningar, påståenden. Och mitt på detta jättebål, fastkedjad vid skampålen, avklädd av skvallret, stod som en annan häxa fru Ingeborg Balzar. Det var sannerligen inte bara bluffmakaren som visste ”allt”.
Han yttrade i början av sin salvelsefulla harang: Hur skulle det vara till exempel om tidningarna fick fatt på det
