CHEFEN FRU INGEBORG
söker sammanhålla sin själ kring tanken på en begången ogärning förstorar han ogärningens betydelse på det mest fantastiska sätt. En gammal dagsverkare förkunnar för den skräckslagna världen att han i sin ungdom begått ett ohyggligt brott: han har tagit potatis ur grannens täppa. Han ber inte om förlåtelse, han vet att varken Gud eller människor kunna förlåta honom, ty att taga potatis hör självklart till de synder, som ej kunna tillgivas. I själva verket har det brottsliga begäret, som silats genom glömskans täta silduk, engång svävat kring vida värdefullare ting än några fattiga skäppor potatis — det har kretsat kring allt det välstånd, den lust och gamman, som kan snattas från nästan, om man är samvetslös, skicklig och djärv. Brottet motsvarade inte begäret, det blev inte till annat än lite potatis. Därför måste synden förstoras i en negation, i ånger och ångest. Fru Ingeborg fullföljde i skam och ångest, vad hon inte velat, inte vågat, inte kunnat fullfölja i lust och tillfredsställelse. Bluffmakaren liknade en av dessa hypnotismens charlataner, som ur själens innersta kamrar lyckas framlocka väl dolda tankar och frammana syner, vilkas yttre overklighet bäst bevisar deras inre verklighet. Dessutom försummade han inte att begagna sig av en kraftig och råbarkad manlig fysiks magnetiska inflytande. För varje gång ryckte han henne allt närmre inpå livet, fattade henne hårt kring handloven — då han hade något särskilt viktigt ”meddelande” att göra — såg henne med en orubblig och kall blick in i ögonen. Han hade också lyckats tillägna sig en god del av den amerikanska jargong, som söker framställa en renodlad manlighet, rättframhet, kärv ärlighet, butter men redlig välvilja. Själva hans amerikanismer förbryllade den redan förbryllade och bidrog genom sitt främlingskap att göra otroligt mera troligt, sårande ord mindre sårande, därför att de kunde uppfattas som rena
