CHEFEN FRU INGEBORG
språkfel. Han kallade henne ständigt ”ma'am”, korrekt nog enligt de lägre amerikanska klassernas språkbruk och på samma gång verkande förtroligt, barnsligt intimt på grund av ljudlikheten med ett svenskt ord.
Vad penningutpressningens yttre förlopp beträffar, så hade det sin gilla gång. Vissa genomhederliga människor skulle hellre dö än förråda något, men ansattes hårt av nöden och borde kanske stödas i sin hederlighet. En och annan fullfjädrad skurk — ”som jag nog ska värma vid tillfälle” — var däremot redan beredd att mata vissa tidningar. Här måste man snabbt och verksamt köpa tystnad. Alla dessa salubjudna hemligheter rörde branden och borde inte ha ägt stor betydelse. Men dels hade branden blivit en symbol för någonting annat, dels utmynnade själva händelsen i hennes och fästmannens besök hos länsman. Bluffmakaren hade under samtalets gång snart fått klart för sig att allt som rörde löjtnanten hade en alldeles särskild vikt och betydelse. Utan att bry sig om, vad som kunde ligga bakom denna känslighet, omgav han fästmannen med sina på engång dunklaste och hotfullaste anspelningar. Verkan var förträfflig: Fru Balzar betalade. Summor som för varje gång blevo allt drygare. Kanske betalade hon i ett omedvetet begär att ”göra bot”, kanske betalade hon för att om och om igen få skåda sommarens händelser i den egendomliga, skärande, pinande och eggande belysning, som skurkaktighet, käringsladder, illvilja kastade däröver. Upphetsningen förblindade henne och hon gick i bluffmakarens garn. Men så småningom lade sig upphetsningen, efterträddes av trötthet och vämjelse. Hon upptäckte bredvid sig i en besynnerligt förtrolig ställning en vidrig varelse, som hon sannerligen ej sett förr. Hon ville helt enkelt visa honom dörren. Då kom de stora hotelserna. Hon skulle bara våga! Han skulle ställa till skan-
272
