CHEFEN FRU INGEBORG
dal, skrika ut ”sanningen” för kontoret, personalen, hela stan! Han lyckades skrämma henne. Hon gav åter efter för hans fordringar, som inte längre beskuros av någon falsk blygsamhet. Han tog till drygt och hon förstod att han nästa gång skulle ta till ännu drygare. Hon var för trött och för utpinad att kunna reda sig i en situation, som var mer obehaglig än farlig. Hon sa för sig själv: Vet ni vad, barn? Jag reser min väg. Det är enklast.
Julen kom. Allting förgår, almanackan ensam består. Dess holmar av helg i vardagslivets grumsgrå flod bör man inte försumma. Varje år skall man återfinna holmen just sådan som man lämnade den i fjol, förrfjol och förrfjolsfjol. Ingenting får vara förändrat. Man stiger i land, sträcker ut sig, vilar. Allt är sig likt, lugnt, enkelt. Granen klädes och granskas. Man går till fots till kyrkogården med blommor åt den fine, ridderlige herr Balzar och åt pyret som kom till världen för att titta på julgran. De få blommor — mer kan man inte göra för dem — det är obestridligt och lättfattligt. Och man går hem och äter på samma klockslag samma mat som man åt i fjol, förrfjol och förrfjolsfjol. Klockor ringa in helgen. Granen tändes. Rummen dofta av lack och barr. Papper prassla, paketer smusslas fram. Man får en julklapp och ler överraskat och storbelåtet. Man ger en julklapp och ler hemlighetsfullt och finurligt. Man tar varann i famn, tackar eller säger: Håll till godo! Slit den med hälsa! Allt är sig likt i år som i fjol, förrfjol och förrfjolsfjol.
Och fru Ingeborg sa till Suzanne, som satt hopkrupen under julgranen:
Barn, ska vi nu tala om ert bröllop? När har ni tänkt, att det skulle stå?
Svaret kom utan tövan, inlärt och överlagt, dött och torrt som en pressad blomma:
