CHEFEN FRU INGEBORG
Ja, mamma, Louis och jag ha resonerat om saken. Vi tycker, att det inte är någon brådska. Jag skulle vilja se mig om i världen ett slag. Är det inte förnuftigt tänkt? Vet du vad jag ämnar be dig om? Att få följa med Andersson till Paris. Skulle inte det passa utmärkt?
Ingen förmår såra så fint och djupt som den finkänslige, ingen är så grym som den ömsinte, ingen kan förödmjuka så som den ädelmodige. Suzannes ord betydde: Jag försvinner från skådeplatsen. Du håller av den jag håller av och jag offrar mig. Men att säga så till sin mor hade varit ofinkänsligt, hårdhjärtat, lågsinnat. Det största offret skall frambäras med minsta möjliga åthävor. I smyg! (Eljest riskerar man att få höra: Vad är detta för barnsliga, dumma, överspända idéer? Ingen människa har eller kan ha någon glädje av ditt offer! dumma unge!)
Fru Ingeborg lekte med sina händer, förde samman fingertopparna, knäppte långsamt händerna. Hon smålog och sa i det hon sänkte huvudet mot de knäppta händerna:
Jaså, mina ungar tänker överge mig. Kurt far till Norrland, Sussi till Paris. Jag blir ensam, jag.
Suzanne svarade:
Så ensam blir du väl inte. Du har ju Louis.
Uttytt: Jag hyser intet agg. Jag lider inte. Hör hur lugnt (med gråten i halsen) jag talar.
Fru Ingeborg förblev en stund orörlig, huvudet sänkt, munnen pressad mot knogarna. Plötsligt reste hon sig och gick bort till Louis, som satt bredvid Sussi. Hon tog hans huvud mellan sina händer och granskade hans ansikte med en sakligt eftertänksam min, som om någon bett henne undersöka hans ögons färg eller munnens form. Hon sa, lugnt och tryggt: ja visst, jag har ju dig. — Hon tog honom i örat och hon tog även Sussi i örat och förde samman deras huvuden,
274
