CHEFEN FRU INGEBORG
man blott iakttar vissa helgade bruk och vanor, ler vissa leenden, yttrar vissa ord, rättar sig efter asylens kardinala regel: i år som i fjol, förrfjol, förrfjolsfjol.
VANDRINGEN VIDGAS
De sista nätterna i hemmet kunde hon inte sova. Timme efter timme satt hon upprätt i sängen, armarna korslagda under brösten, bländade de uppspärrade ögonen med bordslampans låga. Hon väntade ett underverk som skulle hindra hennes resa eller göra den överflödig. Hon väntade, att Suzanne skulle komma in till henne och med några få ord ställa allt tillrätta. Vilka ord, vilken trollformel? De sista nätterna vänta vi underverk och vänta förgäves. Suzanne kom inte. Tysta Marie kom, tryckte henne ned i bädden, drog över henne täcket, släckte ljuset.
Hon reste. Och eftersom prinsessan sagt att hon borde resa till Dalarna, reste hon till Dalarna. Hon tog in på ett turisthotell — visste knappt var — packade upp sina saker, satt på sitt rum den dagen och följande. Hon ställde upp barnens porträtt på bordet, herr Balzars, Julias, Tysta Maries. Louis’ porträtt fick stanna i kappsäcken. Svala minnesbilder få ökad styrka om de stödas av ett porträtt: heta bilder försvagas, förfuskas, tåla inte porträttets korrigering. Hon sa till sig själv: Vad man har det bra på ett hotellrum, lika bra som hemma. Allting kan vara lika bra. — Hon tog fram ett stort och välförsett toalettskrin, redan en gåva av herr Balzar, men föga i bruk. Nu satte hon sig framför spegeln och började pröva alla skrinets medel. Arbetet intresserade henne oerhört och resultatet tillfredsställde. Hon utbrast häpen och förtjust: Kors, vad jag är vacker!
276
