CHEFEN FRU INGEBORG
Tänk, det visste jag inte! — Hon tänkte: Barnen har jag förlorat, hemmet har jag förlorat, affären har jag förlorat. Jag ska åtminstone gå omkring och vara vacker! I matsalen väckte hon ett visst uppseende, men de värda herrarnas beundran intresserade henne inte. Hon log, men inte mot dem. Hela omgivningen var henne likgiltig, gästerna, folket, det vackra landskapet, de historiska minnena. En dag upptäckte hon vid ett av borden den unge italienare, som på Julias fest ägnat henne en het hyllning. Då blev hon förtjust! Hon nickade åt honom. Han kände inte igen henne. Hon vinkade honom till sig, talade om vem hon var och hur de träffats. Han urskuldade sig förlägen med sitt dåliga minne. Hon sa: Gör ingenting! Slå er ned och låt oss prata. Samtalet gick trögt på hackigt blandspråk. Dessutom gjorde hon honom förvirrad genom att oavbrutet stirra på hans mun. När han tog avsked, klappade hon honom på kinden! Denna oväntade smekning i en fullsatt matsal gjorde honom alldeles förbluffad. Hon hötte åt honom med pekfingret och sa: Pas si bête, mon petit! Nästa gång kysser jag er på mun! — Kanske hon också har varit gasförgiftad, tänkte den stackars italienaren och tog till flykten. Men fru Balzar rynkade pannan och muttrade förargad: En sån dumsnut! Varför skulle man inte få klappa honom på kinden? Hur många dumma föreskrifter finns då i världen? Det är bara min Louis som är klok. Honom skulle jag få kyssa hur mycket jag ville! Å, hur mycket!
Efter några dagar tröttnade hon på platsen, men visste inte vart hon skulle taga vägen. Hon upprepade gång på gång: Jag kan resa vart jag vill. Allting kan vara lika bra. Jag kommer ingenstans. Jag är fången här. — Hennes obeslutsamhet bröts av bluffmannen som plötsligt dök upp på hotellet i en amerikansk gentlemans skepnad. Han spelade
